Paris, Friday 13th November (Cela nous concerne tous)
Over 12 years and what must be closer to 1000 shows, the only time a written reflection of some sort, be it a review or a report or whatever’s in between, has been impossible for me to write followed an hour and a half spent inside Dramaten, The Royal Dramatic Theatre, here in Stockholm. The sound was unparalleled, and is still, as close to flawless as any one of the very best experiences I’ve been lucky enough to take part in have been, and as a job no less. The show was part of the »Island & Shores« tour, the band on stage was Deportees, and my relationship to the band reached a new and different highpoint during that show, and in the years afterwards left me in thought more than a few times. The songs were their during a life-changing relationship, they were there when it crumbled and devastated, and they have been rebuilt to something more beautiful since that day. The feeling holds strong today, as it did when they were singing about beaches existing under pavements, when they put a niqab-clad woman on their album cover, when they sang about the being numb after broken relationships both personal and professional and societal.
I have moments like these spread inside the pages of calendars, both in bound books gathering dust in cupboards and in digital files, chronicling a life led in concert halls and venues as much as on terraces of football stadiums, both incredulously built in the name of a warped modernism and left to rust and succumb to mould out in the suburbs. They give me comfort and solace in a way, acting like a map of moments both uplifting and depressing, and also a reminder of why I kept going in lieu of the overwhelming chances that a career in this would go horribly and hilariously wrong: I did it because it enriches me, who I am, my life and what it is and what want it to be, filling my life with not only experiences to cherish but also people to keep close and adore and be thankful for. That’s what culture does, all in all, after all: breaks down differences to find similarities and build upon those rather than divide, bring together over common ground rather than separate.
I am telling you this because the details of this story, the band and the places and the venues, are interchangeable with those relevant to the people who had their lives altered forever in Paris last night. I am telling you this because what I feel for the band from Vindeln and Umeå, more or less depending on the casualness of fandom or for any artist or band I see and follow with any kind of interest, the audience at Bataclan felt for Eagles of Death Metal from Palm Desert, or for Deftones from Sacramento who were there early for their now canceled three day-stint at the old theatre, and for the wonderful live expression of music in general. I am telling you this because the 80000 at Stade de France were there to support the national teams of France and to a lesser degree Germany, just like 50000 will at Friends Arena in Stockholm tonight for Sweden and Denmark, but most of all for the love of the weird and outstanding spectacle that is live football. I am telling you this because those spaces where we give ourselves away to the cacophony of music and football are amongst the most valuable aspects of everyday life to millions upon millions of people, they are equalisers and bridges that bring us to rooms where we rejoice and we love and we, for the duration of a show or a game or whatever else we chose to give our time to, just exist in the there and the then of it all.
I am telling you this because I remembered the sentiments spoken during that show a few years ago, about ”sous les pavés, la plage” that Deportees used for their first album, lifted from the May ’68 protests in Paris. I was reminded of ”cela nous concerne tous”, about ”this concerns all of us”, from the same civil unrest. And I was brought to the personal conclusion of seeing these connections, how easily replaceable the details are to truly grasp what was being attacked last night and for what reason, but also how the lives never will be. Those in and around Europe right now know this firsthand, fleeing the safety of their homes because that safety has been snatched from them, because the earth is no longer liveable, because the sky only brings fire and death, because the water and giving in to its tremendous force and becoming a more dot in an endless and lethal landscape is a clearer path to any kind of life than anything left back on land. The evil burning their homes found its way to Paris too, to slaughter those who oppose it before those fleeing could even find a safe haven from it, and in the aftermath we are all angry and hurt and possible afraid and absolutely exhausted because the hatred seems never-ending: it wants a war, it wants to trick us into it, it wants to break the hearts of as many as possible to reach its goal, and in the darkest of days it’s quite possible to feel the urge to let it take over, to point fingers to those who have done nothing but flee from it themselves, to those who share identifiers beyond their control with the perpetrators despite loathing them with every ounce of their being. It wants to conquer, it wants to divide, and we must never let it.
So…pray if that is what brings you peace of mind, write if that is your outlet, scream and yell and cry if you need to, and take time to think and reflect while doing so, regardless if you’re doing it for Beirut or Paris or Trollhättan or any other place where holding openness and togetherness higher than anything is met with this disgusting terror. Wrap your scarf around your neck and go support your team at the football stadium, wear your ragged band t-shirt and go to the concert you’ve been waiting months for, don’t isolate yourself from the world, go out to wine and dine and marvel over the Take your time to be afraid and take your time to find your way back again. And when you are ready, remember the wonder the world has to offer us all, and how it will never lose to those who try to break it in half by painting it all in black and white.
4 notes
Mastodon – ute på nya jaktmarker
Med stegrande popularitet har Mastodon givit ut fyra konceptalbum. Men med nya The Hunter är det dags för nya mönster. GAFFA berättar historien om ett kreativt metalband.
När Mastodon spelade på Hovet i Stockholm för sju år sedan var scenariot ett klassiskt konsertdilemma. Senare under kvällen skulle legendarerna Slayer och dåtidens största metalband Slipknot spela, bägge på plats med stora scenproduktioner medan förbandet från Atlanta tagit med sig en liten flagga.
Publiken var måttligt intresserat av det aviga oljudet, inte lika direkt och snabbt som Slayer eller lika melodiskt och sångvänligt som Slipknot. Men med ett riff, uppdelat i två enkla partier, förändrades stämningen på ynka sekunder. Mastodon fick hela publikhavet att storma. Låten bandet drog igång var “March of the Fire Ants”, och påbörjade det som har blivit en av 00-talets mest kreativa och spännande metalresor.
Troy Sanders, bandets basist och huvudsakliga sångare, stryker sitt skägg fundersamt, med tankarna på den plats låtar som “March of the Fire Ants” och “Blood and Thunder” cementerat för Mastodon i metal-genrens himmel.
– Tanken var aldrig att det skulle bli så populärt som det blev, om man nu kan säga så. Självklart är det underbart, det är fantastiskt att kunna spela överallt och att i princip bara höra övervägande positiva åsikter om vårt band och vår musik. Men att de låtarna blev så populära eller vad man nu ska kalla dem, eller att våra album är så omtyckta, det är bara en biprodukt till det viktigaste för oss. Är vi glada och mår bra av det vi gör i Mastodon så räcker det för oss. Allt annat är mer än vad vi någonsin kunnat föreställa oss.
—Trick i rockärmen—
Mastodon har släppt fyra konceptalbum, lutade mot idéer baserade på Jordens klassiska element. Detta samtidigt som bandet kombinerat kreativitet med spelglädje och ett ursinnigt driv som enklast jämförs med ett godståg som fritt galopperar långt bortom sina spår. Debuten Remission var löst baserat på eld, genombrottsalbumet Leviathan byggdes utifrån Herman Melvilles bok Moby-Dick och temat vatten, Blood Mountain döptes efter ett berg i Atlanta och bidrog med dess uppenbara kopplingar till jorden, och senaste Crack the Skye snurrade kring det mystiska och svårbegripliga elementet eter. När alla nu väntade på ett album skrivet tematiskt kring luft, den sista biten i det elementära pusslet, är det lite överraskande att Mastodon bestämt sig för att släppa precis all så kallad logik och abrupt förändra nästan allt som definierar bandet.
– Vi har släppt fyra konceptalbum i rad nu, men för mig är detta beslut ett som borde vara väntat. Vi omfamnar alltid förändring och tycker om att ha några trick gömda i våra rockärmar. Efter koncepten med elementen var det helt klart rätt skönt att skräpa den idén ett tag och tillåta oss själva att jobba mer i fri form. The Hunter var väldigt instinktmässigt skriven, det var väldigt uppfriskande att kunna utforska precis vad vi vill, både musikaliskt och med texterna. Det var lite som att vi andades in nytt liv in i bandet, speciellt efter Crack the Skye som var väldigt djup och komplex och extremt känslosam. Vi levde med det i två och ett halvt år, under inspelningen och sedan på turnéerna. Att gå i direkt motsatt riktning och slå på refresh-knappen för bandet var väldigt bra för oss.
Musikaliskt är Mastodon mer spretiga och lynniga på The hunter än på tidigare album, svängarna kommer skarpare och vassare, och mycket hårdare. Förändringarna i musiken är inte omedelbara, men arbetet där bakom är definitivt annorlunda. Erkända namn som Matt Bayles och Brendan O'Brien har denna gång inte fått plats bakom produktionsstolen. Istället har Mastodon valt att arbeta med en man som varit med och skrivit “In Da Club” för rapparen 50 cent:
– Hur jävla galet är inte det egentligen? Tanken är kittlande, att fans världen över läser det där och tänker “what’s going on with Mastodon, have they lost their minds?”. Men Mike Elizondo är en oerhört talangfull musiker, men framför allt en fulländad sådan. Han har spelat bas i thrash-band, studerat ståbas på universitet, och sedan spelat bas med Mavis Staples och Dr. Dre samt producerat ett album med Fiona Apple. Han har enorm bredd, och det välkomnar vi med öppna armar. Vi behövde någon som förstod våra psykedeliska och mer slöa låtar men som också kunde hantera våra tunga spår. Våra idéer gick i synk med varandra om hur vi ville att albumet skulle porträtteras musikaliskt och detta var nödvändigt för att vi skulle kunna fortsätta utveckla oss själva.
—Albumet hyllning till avliden broder—
Inuti albumkonvolutet för Crack the Skye finns en kraftigt utsträckt och förvrängd bild på en en flicka, fast inuti en virvlande lila sfär. Den flickan heter Skye Dailor, är syster till Brann Dailor, och begick självmord vid 14 års ålder. Sorgen av att förlora den person som varit honom allra närmast har hemsökt trummisen hela livet och Crack the Skye skapades till viss del för att ge honom sinnesro. The Hunter har fått sin titel efter gitarristen Brent Hinds bror, som avled under en jaktresa medan albumet skapades. Medlemmarna i Mastodon har under den senaste femårsperioden slagits mot inre demoner av det värsta slaget, vissa av dem betydligt längre än så, men är enligt Troy Sanders på god väg att ta sig ur eländet bättre och starkare som band, men också som vänner och människor.
– Det var verkligen en lättnad att kunna göra precis som vi ville med musiken och lyriken. Efter senaste årens tyngd och djup med Crack the Skye och hur The Hunter blivit som en hyllning av en person som stått oss nära, kändes det så jävla bra att trycka in lite mer glädje och positiv energi tillbaka in i bandet. Allt vi har gjort här har varit för att hjälpa varandra framåt som vänner, som bröder, och se till att vi mår bra av att vara i Mastodon på alla plan. Så ja, alla dessa förändringar har varit medvetna val, och vi har tagit dem av rätt anledningar.
Allt talar för att Mastodon “gjort det igen” med The Hunter. De har precis som vanligt struntat i förväntningarna från den ständigt växande skara fans bandet har bakom sig, och har kapat alla säkerhetslinor för att se om det flyter helt på egen hand även på främmande vatten. Alla steg bort från tidigare självklara Mastodon-ingredienser, som konceptualismen. Det var nödvändigt för att ge bandet ny luft under vingarna. Med The Hunter beger sig Mastodon ut på en ny resa, en som är mer hisnande och skrämmande än någon annan av exkursionerna kompani Sanders, Hinds, Dailor och Kelliher gett sig ut på tidigare.
(Source: gaffa.se)
2015.1
halva 2015 har passerat, bara passande att tipsa om de album/EPs jag tycker om mest. så, där är de 21 (för symmetrins skull) bästa släpp jag lyssnat på hittills i år, och dessutom min första Apple Music-playlist.
1 note
När jag väl började utforma något som började likna en egen musiksmak var det med försiktighet och osäkerhet, främst för att det av logiska skäl var en inblick i hur det är att göra egna val utan att falla för grupptryck och samtidigt en utveckling av vem jag är, var, ville bli. Och också, såklart, för att det mesta hände när jag var mellan 10-15 år. En stabil MTV-ledd introduktion till hiphop (som då faktiskt kunde räknas som tillräcklig och inte så urvattnad som den skulle bli bara några år senare) gav mig en början som jag lärde mig förfina med åren, och nära vänner på högstadiet gav mig vägar in i punk och hardcore som tillsammans med hiphop började utgöra de musikaliska grundstenar jag stått på sedan dess. All musik jag upptäckte då var musik jag insåg att jag själv önskade kunna bidra till, alla band och artister jag fattade tycke för därefter har på ett sätt eller annat varit rotade i de ljud jag hörde redan då.
Men, 10 år på Kulturskolan lärde mig dessvärre inte särskilt mycket om tålamod för att kunna visa upp något eget musicerande. Istället innefattar min vardag att jag får intervjua musiker som varit fullständigt nödvändiga i mitt musikliv, och det är en vardag där jag hamnar i situationer som för någon månad sedan, när min intervjuindelning kommer av sig helt för att Dennis Lyxzén efter några sekunders betänketid påpekar att han känner igen mig från Offside-reportaget om Trabzonspor och min familj, och jag får plötsligt finna mig vid att inte komma igång för att frontmannen i Refused och landets bästa trummis, David Sandström, vill prata fotboll ett tag. Refused var redan döda när jag för första gången hörde deras musik, så att de faktiskt existerade för mig att se live några år sedan på Debaser Medis var mer än tillräckligt. Att jag fick se Refused i Umeå på slutet av en återföreningsturné var mer än tillräckligt. Och ändå fick jag uppleva detta, som en helt orimlig bonus till allt de redan har gett mig.
Det där, hela intervjun och att jag överhuvudtaget får göra sånt här, är för mig oförglömligt, och jag kommer ta med mig det oavsett vad jag gör när pennan pensioneras. Tills dess kan ni ju läsa min intervju med Refused, något jag verkligen aldrig trodde skulle vara möjligt, i senaste numret av GAFFA. Ute nu lite överallt i landet och gratis.
1 note
Kanye West
Way Out West, Göteborg
Saturday August 11th 2011
Med en show som innefattar för många skeenden och för många känslor för att nämnas med ord visar Kanye West upp allt han har att erbjuda, ett förtroende vars missbrukande krossat en av världens största musiker.
Kanye West är ett rövhål, en galning, en man med ett enormt ego och ännu värre hybris. Kanye West kan vi håna för att det är enkelt, för att han ber om det, för att han ständigt gör bort sig. Kanye West kan vi göra till åtlöje och tala om på sätt vi aldrig skulle göra annars för att han säger helt vansinniga saker i situationer som han vet kommer förr eller senare blir mer ammunition märkt med hans namn, ytterligare en sak för hela världen att peka och skratta åt. Kanye West är ett svin, han är en douchebag och ett asshole och en scumbag, och ingenting han gör kan förändra att dessa vidriga, oförsvarbara åsikter blivit konsensus.
Kanye West är den enda artisten i världen som kan målas upp på detta sätt och locka tiotusentals människor till sina konserter, där många under musikens gång fortsätter att spy denna galla. Och när Kanye West stänger Way Out West för i år med en show som i klassisk Kanye West-stil är någonting helt utöver det vanliga känns det fel att vara en del av det. Det är inte kul längre för att hatet är för intensivt. Det är inte kul längre för att den magi Kanye West skapat med sin musik drabbas. Det är inte kul längre för att Kanye West inte verkar vilja vara kvar och göra detta.
På tio år har Kanye West gått från att bygga beats baserade på uppspeedade soulsamples på beställning från Jay-Z och Goodie Mob till att vid 2010 års slut vara världens absolut största, bästa, mest talangfulla artist. Tre av hans fem soloalbum räknas redan idag som klassiker och hans produktionsarbete räknas bland hiphop-genrens genom tiderna allra bästa. Han har nyligen bevittnat hur hans samarbetsalbum med mentorn och stora idolen Jay-Z på några timmar hamnat längst upp på samtliga av iTunes topplistor i alla 23 länder som musikaffären finns tillgänglig. Han spelade på Roskildefestivalens Orange Stage framför 110 000 personer för fem år sedan och har idag en scenshow som inkluderar 20-talet dansöser, kanoner fyllda till bredden med rök och fyrverkerier, lasrar och lampor värdiga Daft Punk och en backdrop som hämtad direkt från det forna Romarriket, värdigt självaste Caesar. Han är en av världens bästa artister och liveakter, men den elektricitet som Kanye West brukar nå ut till sin publik med är idag liksom han själv bara söndertrasad och vingklippt.
Kanye West är briljant, det kan ingen förneka längre. Det är ett levande och pulserande konstverk han har skapat med turnén bakom briljanta My Beautiful Dark Twisted Fantasy, och det är ofta så förbluffande vackert och mångfacetterat att det inte går att göra annat än att beundra den nitiska processen allt detta gått igenom för att nå oss här i Göteborg. Showen är så bombastisk, så svulstig, så överdådig på ett sätt som bara Kanye West i sina drömmar skulle kunna komponera, och är på många sätt just så perfekt som den borde vara. Men om det finns någon glädje i den människan ikväll, eller alls nuförtiden, så är den ytterst flyktig. Att så många i publiken ropar saker i stil med “sluta snacka, börja rappa” när Kanye West i det galna och ikväll 15 minuter långa mästerverket “Runaway”, komplett med Pusha T och balettdansöser och Kanye själv med det manuella beatskapandet på sin sampler, blundar och ber alla närvarande att hålla fast vid sina älskade visar om något att någon sorts respekt för Kanye West som människa inte finns att hitta här. Och om någon vet om detta så är det väl just Kanye West själv. När han pratar om den där känslan vi alla har när vi bara önskar att hitta till någon ny som vi kan prata med, bara vara med, någon ny att älska, rör sig ännu fler mot utgångarna. Och Kanye står kvar med huvudet sänkt.
Så ja, Kanye West är ett rövhål, en galning, en man med ett enormt ego och ännu värre hybris. Kanye West kan vi håna för att det är enkelt, för att han ber om det, för att han ständigt gör bort sig. Kanye West är förmodligen också en man med ett krossat hjärta som fortfarande sörjer uppbrottet med hans ungdomskärlek, som är lämnad kvar i mörkret och inte kan hantera sorgen efter förlusten av den enda människa han känt som alltid funnits där, mamma Donda West. Kanske är det därför han har sina utspel, för att han inte längre har de personerna han älskar mest kvar i sitt liv. Kanske är det därför han ägnar en halvtimme åt att be oss att hålla fast vid det fina vi har här i livet. När han avslutat sina tre akter och bjudit på ett 20-tal av 2000-talets bästa låtar kommer han ut med hela sin ensemble och bugar för publiken. I slutändan vet han ju hur det är bättre än någon annan att alla bara vill ha en show, att han ska hålla tyst och stå till tjänst. I slutändan vet han bättre än någon annan att ingen av oss bryr sig om hur Kanye West mår. I slutändan vet han nog själv att han bara är less.
(Source: gaffa.se)
1 note
Say Lou Lou står på egna ben
Möt enäggstvillingarna som föddes in i musikbranschen, men dissade storbolagen. Med endast en utgiven låt turnerade de runt om i världen och den stora hajpen var ett faktum. Tre år in i karriären har det blivit dags för Say Lou Lou att albumdebutera på sina egna villkor.
Lucid Dreaming är inte en titel som hymlar om vad som döljs där bakom, vad som fick just det att bli titeln på debutalbumet från Say Lou Lou. Med få undantag drivs de elva låtarna av elektronisk puls och synthar står för ljudbildens överliggande grund, men värmen från trummor och gitarrer, framför allt sången, öppnar upp albumet bortom den typiska moderna electropoppens ramverk. Det är låtar byggda med stora melodier och rytmer, oklanderligt utformad, presenterad och framförd pop, och det är på många sätt den väntade förlängningen av de singlar som snurrat runt musikbloggar ett par år nu. Systrarna är märkbart exalterade och lyckliga över att de faktiskt har ett album klart nu, och att det släpps på deras egna skivbolag.
Miranda: Vi kände att vi ville ha mer kontroll, mer kreativ frihet, kunna styra saker ur ett skivbolagsperspektiv istället. Nu är vi inte på en skivetikett längre, vi är hundra procent fria. Jag och Elektra är bossarna, vi är det enda projektet på skivbolaget än så länge. Det mådde mycket bättre av att vara styrt av oss. Vi kände oss ganska tillsagda om vad vi skulle göra, blev pushade och pressade av ett storbolag. Detta var den bästa och mest själfulla lösningen. Man har olika incitament till varför pushandet finns, vårt är att göra så bra saker som möjligt, sånt vi känner oss bekväma med. Saker vi känner är fina och vackra, som vi är stolta över. Och storbolagets är ju att tjäna pengar. Vi mådde fruktansvärt dåligt av att göra saker som inte var vi och som kändes som en kompromiss hela tiden, liksom att utgångsläget i ens egna skapandet var en kompromiss. Då fick det vara.
Elektra: Vårt musicerande ska ju vara vårt musicerande och ifall skivbolagen inte tycker om det man gör så är det lika bra att gå skilda vägar. Så kan de gå och hitta någon som vill göra precis som de vill och så kan vi göra det vi vill.
Inspirerande föräldrar
Hur musiken finner musikerna är alltid intressant att nysta i, det ger en inblick i hur musicerandet ses på överhuvudtaget men kopplar också ofta direkt in i det undermedvetna, till minnena om var allt började och känslorna det förde med sig. När Elektra och Miranda berättar om sin uppväxt och föräldrarna som var aktiva musiker, om ett liv som alltid haft musiken nära till hands och närvarande, är det både lätt och logiskt att se Say Lou Lou som en självklar syssla för systrarna. Det har blivit en del av deras liv just för att musiken alltid funnits där och de är båda medvetna om att få vara i den är som en dröm, som spelat stor roll i hur de tänkt kring och skrivit för Lucid Dreaming.
Elektra: Mamma (Karin Jansson i Pink Champagne, reds. anm.) spelade gitarr i band och pappa (Steve Kilbey i The Church, reds. anm.) spelade bas i band och våra morbröder och farbröder spelade alla i band. Det är ju klart att man inspireras av det, men sen när det kommer till kulturarv så får man mycket av sin familj. Inte allt, men man får mycket, och livemusik-biten är nog en del av det. Intresset för musik, generellt sett. Sen finns det folk som har föräldrar som jobbar på bank exempelvis, och musiken kan ju vara något man upptäcker själv, så vi har fått rätt mycket gratis för att det bästa som vi fortfarande lyssnar på har våra föräldrar visat oss. Det har alltid varit en del av våra liv och jag kan inte minnas ett tillfälle där jag inte lyssnat på musik eller inte älskat musik. Jag kan inte tänka mig ett ögonblick där jag inte velat vara en del av det.
Miranda: När jag var liten ville jag vara en del av det så jävla gärna men visste inte riktigt hur. Det är ju ett visst liv och en speciell tillvaro och jag har svårt att tänka mig ett liv utan det nu. Mycket av albumet har varit att man vill göra upp med en del av sig själv, med delen som var innan Say Lou Lou, så att man kan gå vidare och bara vara artist. Jag tror mycket också varit en resa om hur vi ska låta och vad det är vi vill uppnå, men jag vill inte sätta för mycket press på den här skivan. Det här är första steget i vår utveckling, förhoppningsvis är det början på något annat. Lucid Dreaming är ju ett koncept som betyder att man är medveten om att man drömmer. Det är många som använder det för att kämpa bort mardrömmar, det är ett väldigt intressant koncept, och för oss var det den perfekta titeln på skivan, att man är medveten om att man drömmer. Att vi lever det här drömlivet.
Det började med blogghajp
Say Lou Lou är tidstypiskt sett till hur musikbranschen har utvecklats och globaliserats. Alla industrigrepp som traditionellt sett använts för att hantera ny musik har givetvis inte dött ut, men tidslinjen som brukade lutas mot har förändrats drastiskt. Det krävs inget album eller ens stora skivbolag för att få upp uppmärksamheten för en akt numera. För många krävs det inte heller livespelningar eller så mycket mer än en låt och en relativt tydlig idé bakom musiken. När Say Lou Lou hade en debutsingel klar var det hos franska modehuset Kitsuné den släpptes. Allt som blev början av duons karriär kom därifrån, allt byggdes på tre minuter tjugotvå sekunder musik. Allt de har gjort hittills under de två och ett halvt år som hunnit passera mellan debutsingel och debutalbum kommer från just den låten, det släppet.
Elektra: Vi turnerade i princip två gånger på en låt, som är väldigt svår att spela live. Det var bara väldigt svårt överlag. Jag vet ju själv som lyssnare och beskådare att jag älskar att se nya band, men det finns en gräns för hur mycket nytt man kan ta in och tycka att det är bra. När vi turnerade brukade vi köra sex låtar, vi hade en som folk kände igen … det var rätt weird att turnera på så lite. Och vi hade aldrig spelat live. Att samtidigt få folk att förstå vilket sound man hade och vilka man var när man inte riktigt visste själv … det var ett ganska tufft första år.
Miranda: Det var lite som att bli kastad i den djupa delen av en pool utan att kunna simma och få kämpa tills man klarar av det. Men det var också svårt på ett sätt att greppa att ens uttryck kommer ut på scen också, vi startade ju som ett studioband. Det är bara vi och man är i full kontroll, vi passar in där och vi skapar vår egen värld där. Det är jobbigt när man kommer ut på en scen, för där har man inte kontroll. Man har inte kontroll över bandet. Jag har inte kontroll över ljudet och ljuset. Jag har inte ens kontroll över mig själv för att man ger sig hän i det. Och det måste man typ lära sig att bli bekväm med, och det tar tid att känna att whatever happens happens.
Ett feministiskt initiativ
Barn av olika platser som de är har Say Lou Lou hunnit uppleva hur det är att leva, tänka och tycka på en handfull platser som ger sken av att vara liknande på papper, men som självfallet visat sig vara naturligt annorlunda. Med både Australien och Sverige som hem har systrarna Kilbey-Jansson fått uppleva skolväsendet i båda länder. Och som arbetande musiker, ett tag boende i England samt yrkesaktiva i USA, har de fått uppleva mer vuxna aspekter av det vardagliga livspusslet även i musikindustrins två största länder i västvärlden. I just en sådan fråga som ligger duon nära hjärtat, som de gjorde än tydligare genom att medverka på Feministiskt Initiativs samlingsalbum 2014, påpekar de att skillnaderna är anmärkningsvärda – och inte på särskilt positiva sätt.
Miranda: Här är det ju en självklarhet, normen är ju att vara feminist, åtminstone i vår umgängeskrets och i media. Här tycker jag inte att man sticker ut näsan om man säger att man är feminist, men jag tycker att det är viktigt att säga att man är det, för att det är viktigt att man står för det och fortsätter säga det. Generellt ser jag det såhär: i England, i USA, i Australien, så är det inte så att det finns en generell uppfattning om att feminism är en bra sak och ingen vet riktigt vad det är.
Elektra: Ordet i sig är så stigmatiserat och så starkt sammankopplat till manshat. Det är så fåniga associationer kring det ordet att det inte ens går att säga det utan att det blir tryckt stämning. Eller att man inte ens kan få reagera på att en låt har ett väldigt skumt budskap. Som när vi var i USA och Blurred Lines spelades, vi var i Los Angeles då, alla sjöng med medan jag kände ”vad sa han precis …?” och ifrågasatte det. Reaktionerna blev direkt ”äh, lägg av, det är bara en låt”. Jo, men den låten spelas miljontals gånger kring barn och killar tycker att budskapet är okej, att den säger att när tjejer säger nej så betyder det egentligen ja. Det är sjukt, sjukt, att den låten fick spelas. Jag gillar inte censur, klart den inte ska förbjudas, men att konsensus kan vara att den är okej … det var ju jättemånga som reagerade på det i Sverige, men när vi tog upp det i LA tyckte folk att vi var jättepetiga. Folk tyckte att vi var så himla PK och kände att det var jobbigt att prata om.
Miranda: Det var verkligen så hela tiden: när vi pratade om barn, om syskon, om tjejer, om kläder, om musik till stor del. Det var samma reaktion varje gång, trots att vi påpekade att det de säger är att kvinnor inte är lika bra musiker som män. Feminism handlar om medvetenhet. Det är the radical notion that men and women are equal. Det är inte värsta grejen, det handlar om medvetenhet.
Lika mycket som Lucid Dreaming är en finstämd och tydlig representation av var Elektra och Miranda Kilbey-Jansson står musikaliskt och som hårt arbetande musiker, lika mycket står de för att få behandlas på det sätt som de faktiskt förtjänar i sina roller som skivbolagsägare, låtskrivare, sångare. Det är ett sätt som är en självklarhet för väldigt många inom musikbranschen, men där en överväldigande majoritet är män snarare än kvinnor. Med sitt debutalbum tar Say Lou Lou ytterligare ett stort steg framåt i sin karriär, äntligen med en samling låtar att turnera med, för att spela på alla de platser de hamnade på så tidigt. Med Lucid Dreaming vill Elektra och Miranda visa allt de är, allt de skapat, och allt de kan skapa i framtiden.
Elektra: Hela grejen är ju att det genom historien inte funnits utrymme för kvinnor, vi gav rätt enkla förklaringar till varför det ser ut som det gör. När vi tillbringade som mest tid utomlands var vi kring såna här människor jämt, och då fanns en kokande vrede inombords, en evig ”kom igen”-känsla som drev oss till att hitta en extrem samhörighet med den feministiska vågen som blev väldigt stark kring valet. Feministiskt Initiativ är inte det enda partiet som vi sympatiserar med, men just i den stunden kände vi att de behövde den hjälpen mer än någon annan. Vi ville vara en del av det. För oss är det bara jävligt tråkigt att många tror att vi får göra det här för att vi är söta eller för att vi vet hur vi ska klä oss eller whatever. Män i samma position får vara moderiktiga och låtskrivare och musiker och politiska, och det ses som naturligt. Vi jobbar jävligt hårt med allt kring Say Lou Lou, precis allt. Det är viktigt att folk vet om det också.
SIDESTORY: Succé på Roskilde
I och med att Say Lou Lou började med en singel och flängdes in i konsertvärlden tog det tid innan Elektra och Miranda kände sig fullt ut bekväma med att stå på scen. Men under sommaren 2014 började det klicka.
Elektra: Första gången när vi på riktigt kände det var nog i somras på Roskilde och Pukkelpop, och några festivaler där man inte hade några förväntningar och det kom extremt mycket folk. Där det var otippat och överväldigande samtidigt. Man fick en hel del självförtroende av det och man fick med sig alla, och på Roskilde var det helt sjukt. Vi väntade oss ingenting och det var liksom … sjukt, sjukt mycket folk. Vi spelade dagen innan den officiella festivalen drog igång, på scenen som såg ut som en stor pumpa. Det var typ helt sjukt och folk kunde flera av våra låtar, sjöng med och, du vet … det var första gången som den där euforin klickade liksom och man körde en extra låt och alla på scen hade fett kul, det var så jävla roligt.
Miranda: Man kände sig bara så avslappnad. Det här var första gången det verkligen klickade till hundra procent. Jag har kanske känt att det klickade för två år sedan, men inte såhär. Det här var första gången det klickade. Alla vi på scen hade det bra, alla hade bra ljud, alla gjorde bra ifrån sig, publiken var taggad, det var fint väder, alla kände sig bekväma och det som gick fel spelade ingen roll. Allas variabler blev hundra procent.
SIDESTORY: Objektifiering i media
I samband med singel succéerna kom medieuppmärksamhet världen över, och därefter kom omslagsbilder och större intervjuer. Miranda berättar om skillnaderna de upplevt som intervju och fotoobjekt.
– Vi tycker det är askul att ha intervjuer som är så fokuserade, det är mycket roligare, och ens personlighet kommer fram mycket mer. När vi var på det där V Magazine-omslaget så var det vi, Haim, Lorde, och Banks, och ingen av oss såg ut som vi egentligen gör. Alla vi tyckte att det var roligt, det var kul att se glammig ut. Men jag tror att de flesta av oss skulle trivas i det här sammanhanget bättre, men det var skitkul att göra den grejen med V Magazine som haft fucking Prince på omslaget innan oss. Att som svensk, eller australiensare, få vara med i det sammanhanget. Ingen av intervjuerna där är ju särskilt långa, bara en ”this year in music”grej och en massa bilder, det säger ju ingenting. Det är ju en ”culture mag”, och när de säger att det är ”culture” är det lite film och lite musik och lite kändisar, som ett på pekande av detta är vad som är hett nu, och inte så värst mycket mer. Det har ju inte så mycket med journalistik att göra, bara mycket ”that’s so hot right now”.
(Source: gaffa.se)
Seinabo Sey tror på mänskligheten
Med en röst som inte är av denna värld och basgånger som spräcker 1800-talsglas på Dramaten lever hon sin dröm. Bakom framgången finns relationen till familjen och en önskan om ökad förståelse för möjligheterna i livet.
– Alltså, nu ska jag berätta den oglamorösa sanningen. Jag tycker det är svårt att sätta titlar på saker för att jag hatar att vara övertydlig, och just eftersom jag inte hade en intention att släppa EP-skivor så hade jag inte tänkt på det så värst mycket när det blev av. Mamma fyllde 50 och jag kom inte alls på vad jag skulle ge henne. Sen så sa Jonas Wikström, som jobbar på Universal: “du kanske borde ge din mamma din EP”. Det var det naturligaste jag hört, för att ingen person direkt eller indirekt hjälpt mig med karriären som hon. Hon har betalat min hyra, hon har offrat sönder sig, inser jag nu, för att jag ska få göra det här. Eller, inte ens det här, utan göra vad fan jag vill. Hon har haft extremt mycket tålamod med mig, så det kändes verkligen jättenaturligt.
Hon heter Seinabo Sey. Hon lägger till “Sundqvist” en sekund efter att hon presenterat sig själv, och funderar högt på om hon ska lägga till det efternamnet eftersom hon gjorde det i taxin på vägen till intervjun. För att det kändes konstigt att inte ha med det. Sundqvist och Sey är efternamnen på de föräldrar som tillsammans förde henne in i världen för snart 25 år sedan, och när hon själv ska sätta egna ord på vad hon gör till vardags säger hon “jag sjunger”, och förklarar:
– Det känns mer som att jag försöker leva mitt liv, haha, att jag försöker existera på jorden. Men det jag skulle vilja om jag hade ett yrke, liksom ett skrå, så skulle jag vilja vara sångerska. Mer än någonting. För jag har övat på det sedan jag var liten, det är det jag vill vara bra på. Det är också det jag tycker är roligast att göra. Det kommer lättast, faktiskt. Jag sjunger för att göra någonting, jag sjunger för att jag är bra på det, jag sjunger för att jag tycker att det är kul. När jag skriver, eftersom jag tycker att det är lite platoniskt att bara skriva utifrån sig själv, försöker jag hitta någon som jag tycker att det kan vara viktigt att lyssna på. Då tänker jag på min lillasyster eller på mig och mina kompisar, någon ung person som inte är helt ifrån Sverige som är tjej och behöver höra att de är bra på någonting.
Familjens betydelse
For Madeleine är till mamma, For Maudo är till pappa. Med hjälp av två EP-skivor har Seinabo Sey fått en dröm att fyllas med liv och en början till en karriär att bygga vidare på. I och med sina verks titlar behöver hon inte säga särskilt mycket för att det ska gå att ana att familjen betyder en hel del för henne. Och familjens betydelse märks i hur hon funderar lite längre och väljer orden mer omsorgsfullt när hon ska förklara något om den. Det märks i hur hon pratar om dem som utgör hennes familj idag, hennes storasystrar Amie och Fatima, och hur hon ser på dem.
– Det är jävligt nytt för mig. Vår familjekonstellation, vår syskonskara, vi känner varandra på så himla olika sätt. Innan kunde jag känna mig lite bitter och undrade varför ingen förstod vad jag tänkte om våra syskon, när jag var 13, typ “kan vi inte bara försöka känna varandra, jag tror att det kommer att bli mycket bättre så till slut?”. Men sen förstår jag att allting händer när det ska hända. Att det här har limmats ihop, framför allt Fatima och Amies relation till mig det senaste året har varit så vital. Och jag och Amie, våran relation behövde växa när pappa dog. Det var exakt det jag behövde när pappa dog. Allting händer verkligen av en anledning.
– Samtidigt som jag kunde vara bitter så är jag så jävla stolt över dem, att vi ändå kan komma förbi allting vi har upplevt och hitta till varandra, prata med varandra, komma till insikter, är så jävla fett. Det får mig verkligen att tro på mänskligheten på ett sätt. Det är som att det lyfter stenar från mina axlar varenda gång jag ser att de interagerar med varandra. Vi har långt kvar att gå men vi är på så jävla god väg. Alla börjar förstå att det inte handlar om våra föräldrars historia, det kan det inte göra för om vi ska in där och rota … vi har inte ens information nog att lösa det, vi vet ingenting, så vi kan lika gärna utgå från det vi vet istället. Vi är syskon, och det är kul att känna människor som verkar vara snälla liksom, haha. Lägg ner det på basic nivå. Kan vi umgås, liksom?
Spelningen på Dramaten
En tidig höjdpunkt i ett artisteri som växer för varje spelning som avverkas och för varje ny låt som släpps var hur Seinabo Sey kunde ställa sig på Dramatens scen i Stockholm under hösten 2014 och vara naturligt övertygande så omedelbart. Känslan av att se människor som var där för att se henne och höra henne, att miljön ändå kändes passande för det liv Seinabo såg framför sig, är något hon överväldigades av men samtidigt kunde hantera utan större bekymmer.
– Det var så fett att jag fick köra där alls när jag bara släppt en EP. Jag spelade ju massa demos som jag typ fick skriva klart provisoriskt för att ha klart något till spelningen, det var faktiskt traumatiskt. Jag undrade ett tag varför jag tyckte att det var så fett med Dramaten överhuvudtaget, och kom fram till att ett: jag gillar vackra miljöer, det är väldigt vackert där, och två: det är rätt fett att få låna LED-skärmar som kostar typ två mille och gör att allt blir typ 2 000 gånger snyggare.
– Det var askul och det var fantastiskt men jag bryr mig inte om vad det där är. Magnus Lidehäll är säkert stolt över är att basen i en av hans backtracks spräckte ett glas i Dramaten från 1800-talet, då har vi i alla fall lämnat ett avtryck i det där huset. Det var överväldigande på ett sätt, för att … herregud, vad är det här? Hur är jag här? Men nu känner jag mycket för att fylla en stor park med vanliga människor, typ.
Debuten som gäckar
Med två väldigt omtyckta släpp bakom sig, en massa lika välbemötta spelningar avverkade på bägge sidor av Atlanten, jobbar Seinabo Sey nu vidare både på sig själv, sin relation till syskonen och sin mamma. Men även projektet som gäckat henne längst: debutalbumet. När turnerandet är över för i år är tanken att helt färdigställa det. Eller, kanske inte.
– Jag tror inte jag ska det. Jag tror att det är klart. Jag vet inte. Jag tror att Magnus vill att det ska vara klart, haha. Om det är något att ändra på kommer det att vara otippat. Det blir väl EP ett och EP två, lite utstick och sen typ fem låtar till, tror jag. Jag kanske döper den till mig själv nu, eller till någon annan. Typ For You eller For Me. Vi får se.
– Jag vill bara alltid uppmana folk till att försöka göra det man älskar, om man är en person som vet vad man tycker om. Och förstå vilken ynnest det är att ens komma på vad man vill, bara det är fint i livet, för det är det som alla söker efter, att känna sig närvarande i någonting. Att man som uppvuxen i västvärlden och Sverige förstå vilka möjligheter vi har här, att det nästan är ens ansvar att försöka leva fullt ut som människa. Det finns så jävla mycket folk som inte har den chansen. Det är fan viktigt, kan jag tycka, att vara öppen för möjligheter och olikheter och försöka se sig själv i allt. Det är typ det jag försöker. Det är ett projekt men det är det som är målet.
SIDESTORY: Salem och Oskar
När Seinabo Sey började föreställa sig att en artistkarriär faktiskt var möjlig, var det mycket tack vare artister som Salem Al Fakir och Oskar Linnros som hon började visualisera hur hon ville att det skulle låta. När hon nu arbetat med båda de två stora förebilderna är hon fortfarande smått chockad över att det faktiskt har hänt:
– Det slår mig ibland. Salem Al Fakir, redan från när jag var 13-14 lyssnade jag på honom. Han kändes som den första lite annorlunda personen i Sverige som blev stor. Jag kände att jag kunde relatera till honom och han var liksom mainstream, han fanns på min iPod i Halmstad. På ett sätt har han lärt mig musik. Det ger mig så mycket när jag sitter med honom.
– Oskar Linnros är en person som har funnits i periferin. Jag brukar lyssna på körer för att jag har ångest över att jag inte kan sjunga stämmor och hans körer är såna jag tänkt att jag så gärna skulle vilja sjunga. Sen när jag fick göra det några år senare tyckte jag att det var så jävla flummigt. Jag tänkte på det häromdagen, att ha fyra-fem genier på massa olika sätt fråga bara om jag vill, om vad jag tycker om saker, att komma med riktig input, det är helt galet.
(Source: gaffa.se)
1 note
Utvecklingssamtal med The xx
Vi högg tag i två tredjedelar av trion på Popaganda för att prata evighetsturné, personutveckling och favoritfestival.
Det har passerat exakt 362 dagar sedan Romy Madley Croft, Oliver Sim, och Jamie Smith senast ställde sig på en konsertscen i Stockholm för att uppträda, spela, hänföra. Det har passerat exakt 359 dagar sedan Coexist släpptes, The xx har alltså befunnit sig på turné ännu längre än så, och det är inte förrän när skivbolaget Young Turks som de kallar för hem har sin nyårsfest i Tulum i Mexiko som trion faktiskt kan sätta sig på ett flygplan hem till lugn och ro och London igen. GAFFA träffade trions två sångare en timme innan deras spelning på Popaganda i Stockholm.
Så, var inte blyga nu, presentera er själva är ni snälla:
Romy: Jag är Romy.
Oliver: Och jag är Oliver.
Oliver: Jag spelar basgitarr och sjunger.
Romy: Och jag spelar gitarr och sjunger i The xx.
Oliver: Vi är precis bakom stora scenen på Popaganda, vi ska spela snart, Noah and The Whale har precis gått av, och…ja, vi går på om 45.
Och ni är här på en turné som är väldigt lång, som faktiskt var igång redan när ni spelade i Stockholm sist?
Romy: *skrattar* Yeah…
Oliver: Jag tror vi varit på turné i ett och ett halvt år.
Romy: Ja, jo, du vet…det har varit rätt nonstop, det är lite så turnerandet är liksom. Men det är coolt, du vet, slutet är nästan inom sikt nu och vår sista spelning på denna turné är i…november? Nej, oktober. Vilket fortfarande är en hel del tid men i jämförelse med ett helt år så känns det som en slutetapp ändå.
Har ni känt att det varit mer hektiskt denna gång, efter Coexist, än efter första albumet? Hur har ni känt att det varit annorlunda?
Oliver: Vi känner oss lite mer förberedda denna gång, för att första gången…bara växte från ingenting. Vi är lite visare denna gång, lite mer självsäkra, men det har definitivt känts…fullt ut, haha.
Romy: Haha, ja, fullt ut håller jag med om. Men väldigt spännande också.Hur känner ni att ni förändrats och utvecklats, som personer och musiker, under turnerandet?
Romy: Jag tror det handlar mest om självsäkerheten, vi har växt upp lite och är äldre nu och…du vet, vi har slängts upp på några väldigt stora scener och har blivit tvungna att omfamna det och bara få det att funka. Liksom, fått lära oss medan vi gör allt detta, och det har gjort oss mer säkra på oss själva framför allt på scen.
Oliver: Det är lite svårt att greppa, till exempel skillnaderna mellan ställen som Berns och att spela på Coachella. Det har varit lite upp och ner, hela året. Vi var headliners på Glastonburys näst största scen i juni, och två veckor senare så körde vi ett residens i Manchester där vi spelade för 60 personer per show och tre shower per dag i två veckor. Så det har varit väldigt mycket upp och ner.
Romy: Vi försöker liksom verkligen bara omfamna det, du vet. Vad jag har lärt mig från allt detta är att bara flyta med; ena minuten står du på scen framför 600 personer, och i nästa så gör du samma sak men framför 30000 personer *skrattar nervöst*. Och det enda som funkar är att ta ett djupt andetag och bara köra. Det är väldigt annorlunda, ibland är det läskigt att spela framför en mindre mängd eftersom du bokstavligen kan se folk i ögonen, den intimiteten liksom. Och ibland är det minst lika läskigt att spela framför hoper av människor.
Oliver: Vissa av publikmängderna alltså, det går knappt att förstå hur mycket folk det är.
Romy: Jag försöker att inte tänka på det när det är väldigt, väldigt mycket folk där ute, haha.
Låt oss då vända på rollerna en stund, och sätta er utanför turnerandet; ni kommer fortfarande att spela, men ni ska framför allt arrangera en festival. Ni har gjort detta förut med era festivalliknande Night + Day-spelningar, men nu får ni ta över Popaganda och styra som ni själva vill: hur hade en sådan festival sett ut?
Oliver: Jag var så besviken…på Glastonbury, vi kom fram dit två dagar sent, vi spelade på söndagen, och vi missade Portishead. Jag har bara sett de en gång, jag är ett stort fan och kollade på deras framträdande via livestream på YouTube men det gjorde bara besvikelsen värre. Så de skulle definitivt vara med, definitivt.
Romy: Jessie Ware spelade på Night + Day, och hon spelade ju här nyss, och jag blev väldigt glad när jag såg att vi skulle spela på samma festival som henne. Hmm…
Oliver: Savages!
Romy: Ja, Savages är ett band jag verkligen tycker om, som i och för sig är lite annorlunda från oss men jag tycker det är fint med lite mångfald i en lineup, haha.
Oliver: Om vi försöker undvika Night + Day-banden…hmm, vilka fler finns det? Fan, jag vill liksom inte upprepa hela vår lineup men Chromatics, definitivt. De spelade Night + Day och knockade mig verkligen. Förmodligen en av de bästa konserter jag någonsin sett och jag skulle älska att se de igen. Och…Austra? Ja, Austra. Det blir bra så, väl? Haha.
(Source: gaffa.se)
Från Kalifornien med kärlek
Även om han har en mindre hård framtoning än veteraner som N.W.A saknar inte Kendrick Lamar förmågan att avlägga rapport från Compton. GAFFA träffade Kendrick Lamar under vinterns utsålda turné.
– Självklart är var jag kommer ifrån, var mitt hem är och allt det där, ständigt närvarande och i mitt huvud även när jag är här. även när jag gör musik. Jag tror att det är så för de allra flesta. och i och med att Compton är som Compton är, att Compton har den historia Compton har, både överhuvudtaget och för hiphop, så vill jag ha det i åtanke och i sinnet när jag jobbar. Jag vill vara någon som gör Compton stolt. Jag vill göra något som kan kallas och klassas som en klassiker. Jag tror att det jag har gjort är allra minst något som i framtiden förtjänar att kunna klassas som värdig stämpeln som en klassiker.
Kendrick Lamar halvligger under ett täcke i ett soffinrett hörn av sin turnébuss utanför Münchenbryggeriet i Stockholm och knappar förstrött texter in i mobilen. Det är mer än en handfull timmar kvar tills det är dags för honom att spela i den svenska huvudstaden, inför en publik som snabbt sålde slut lokalen flera månader sedan, och han har fått lov att vila sig igenom den massiva intervjuskörd han tilldelats att avklara på i runda slängar 90 minuter. Ändå är han lugn och sansad, noggrann och engagerad, väldigt öppen och öppnande när han pratar om musiken som tagit honom till vinter-Sverige från den del av Kalifornien som knappt ser någon snö alls: Compton.
good kid, m.A.A.d City hade i maj 2013 sålt över 896 000 exemplar i USA. Samtidigt påbörjades headline-turnén i hemlandet, den första stora för Kendrick Lamar. Sammanlagt kommer denna sommar att innebära 23 headline-shower, 22 internationella festivaler (där högt uppmärksammade spelningar på Way Out West och Roskilde ingår) och 15 festivaler i USA för Kendrick Lamar, och det kommer att innebära ytterligare resor och upplevelser med människor som förstår honom och förstår hans texter utan att ha upplevt det han själv har upplevt. Ett faktum Kendrick är väl medveten om, och som han håller som viktigt och signifikant för honom personligen och som artist.
– De måste ju inte bo i Compton för att känna Compton, vet du vad jag menar? De kämpar på sina egna sätt och jag kämpar på mitt sätt, och det är helt okej, det är bara så det är. De vet inte hur livet är i Compton men de vet hur det är i deras egna hemstäder, och vad samt hur de känner är egentligen det som spelar mest roll. Jag tror att folk sjunger med var jag än åker, och gör det högre än jag trodde var möjligt, helt enkelt för att de kan relatera till det jag säger på något sätt, helt ärligt. vissa berättelser är bara på det sättet, du vet, platsen och människorna spelar ingen roll för att själva händelserna och känslorna väger mycket tyngre. och det, det är viktigt. om de kan känna det, trots vad Compton må eller inte må vara på alla sätt och vis, då gör jag någonting rätt med mitt låtskrivande.
Obesvärad liveshow
På den långa, helt slutsålda, Europaturné som Kendrick Lamar var ute på tidigare under 2013 fick han tillfälle att vässa till de skavanker han själv tidigare känt har funnits lite här och var. Naturliga sådana komna från en relativ oerfarenhet och en lika relativt ung ålder. Det remarkabla yrkesmannaskap som krävs för att bemästra det hantverk han valt för sig själv, och den färdighetsarsenal som krävs för att lyckas med den bemästringen är en sådan Kendrick Lamar innehar, och det strider fram i stor bemärkelse så fort han tar sig upp på en scen. Hans liveshow och scenperson känns obesvärad, där fokus är lagt på vad en traditionellt skolad och självsäker MC tenderar att glänsa med: kombinationen av intrikata ordlekar matchat med uppmärksamhetskrävande beats. Han visar upp en mognad, både som person och som liveakt, och visar upp en nivå av kontroll och erfarenhet som vanligtvis kräver åtminstone närmare ett årtionde av spelningar att uppnå. För Kendrick Lamar händer allt detta redan nu, efter hans andra album; de hyllningar han överösts med tack vare good kid, m.A.A.d City är en uppfylld dröm, och publikresponsen världen över har varit närmast begeistrande.
– Jo, folk jag åker runt med fortsätter prata om att publikresponsen är otrolig överallt som vi har varit men jag vet inte om de driver med mig eller inte, haha. Men det är det som får mig att tro att människor som jag inte känner, som jag omöjligen kan känna, ändå känner det jag gjorde när jag skrev låtarna och vad jag rappar om, eftersom mina vänner fortsätter prata om vilken respons jag får medan jag självfallet är på scen och för inne i det hela för att egentligen märka det helt. Jag tror däremot att det är rätt vanligt för många rappare nuförtiden, som sig bör, men det överraskar mig ändå till och från att så många människor kan mina texter och ofta lämnar mig där på scen utan att ens behöva säga något för att de sjunger med så högt. Det är något som gör mig väldigt, väldigt stolt över vad jag har gjort.
Vill inte slå sig till ro
Det vore enkelt för någon med den nyfunna men bevisligen väldigt välförtjänta och högt respekterade status som Kendrick Lamar fått att vilja kapitalisera på sin succé direkt, genom att stänga av arbetsmoralen och lite halvdant och halvslappt rappa in pengarna. hur erkänt talangfull han än må vara skulle han med extrem lätthet komma undan med det och ändå bli hyllad, oavsett om den faktiska kvalititeten på det han producerar, tack vare att väldigt många av industrins (läs: hiphop-världens) så kallade mediala stöttepelare redan äter honom ur händerna. De svalde allihopa Section.80 med hull och hår, med all rätt förvisso, och många artister som får den mängd av omedelbara hyllningar Kendrick Lamar fått skulle utan att tveka bara acceptera att de slagit fram en guldådra och bara rullat vidare, utan en tanke på att varken röra sig framåt eller utvecklas varken som personer eller musiker. Kendrick Lamar, å andra sidan, valde väldigt medvetet och aktivt att avfärda nästan alla sätt som han lärt sig att jobba på tidigare och som han lutade sig så tungt mot på debutalbumet, och började om från noll i princip bara för att utmana och med flit driva sig själv av spåren.
– Jag ville inte “bara” släppa ett album, liksom … ett gäng låtar som visar vad jag kan och allt det där men det kopplar inte på ett bredare och vidare sätt. Jag vill inte nödvändigtvis “bara” skriva viktiga verser och jättebra texter, jag vill verkligen skriva väldigt bra låtar. Det var mest betydelsefullt för mig när jag var klar med Section.80 och började skriva på good kid, m.A.A.d City; jag vill verkligen skriva starka låtar, med en tydlig början och en fokuserad väg som går rakt igenom låten och leder till ett starkt slut. Det är mycket viktigare för mig att fortsätta utvecklas som en låtskrivare och en berättare, att matcha mina texter med musik som hjälper och bygger upp berättelsen, än att bara vara en duktig och mångfacetterad rappare. Jag tycker faktiskt att jag lyckats med någonting rätt ovanligt med mitt album tack vare mitt tankesätt, och även om jag har ingen som helst aning om vad jag kommer att göra härnäst vet jag att det kommer att bli någonting jag tror på och som betyder mer för mig än för någon annan. allt jag vet är att jag känner att good kid, m.A.A.d City är ett album värt att kallas för en klassiker, och att jag lever mitt livs absolut bästa dagar just nu.
(Source: gaffa.se)
1 note
“Jag ser fram emot att komma tillbaka, spela musik och röka på”
Ett telefonsamtal med A$AP Rocky - Måndag 4 februari 2013
Hej. Hur är läget?
– Hallå där. Allt är bara bra. Jag sitter just nu på hotellet i New York och gör ingenting speciellt … kollar min Facebook, haha.
Vad har du haft för dig på sistone, sen albumet blivit klart?
– Bara jobbat, jobbat så ofta jag hunnit och kunnat. Jobbat i studion för det mesta, det är allt jag gör egentligen när jag är hemma.
Ny musik eller gästverser? Något speciellt?
– Lite ny musik, lite gästverser, framför allt saker som inte hann bli klart för albumet om jag ska vara helt ärlig. Väldigt mycket grejer riskerar att bara fastna på idéstadiet och aldrig bli av, till och med när vi nästan är klara med något kan en liten detalj sitta fel och då måste vi in i studion och ändra på det. Jag vill inte släppa något jag inte är helt nöjd med, då blir det ju så här. Det blir så med deadlines. Jävla deadlines.
Skoja inte, jag vet dessvärre exakt vad du menar.
– Hahaha, klart du gör, det förvånar mig inte! Vi jobbar ändå i samma bransch, det känns ändå rätt logiskt att ni på er sida har det minst lika jobbigt som oss, förmodligen värre eftersom det oftast är på grund av oss, haha. Men alltså, låtarna jag jobbat på mest just nu är sånt som jag i början hade tänkt att ha med på albumet men som jag i slutändan kände var för oklara för att komma med, som låten med Lana Del Rey som jag fortfarande jobbar på, eller Pretty Flackoremixen som kommer ut väldigt snart. Jag är nöjd med hur det blev ändå, de låtarna kommer folk att få höra på ett eller annat sätt, lite senare än planerat bara.
Känns det jobbigt nu då, när albumet verkar ha läckt? Du la upp en karikatyr på dig själv, gråtandes över att albumet har läckt, på Facebook, såg jag.
– Hahaha, du hann se det alltså? Jag tyckte bilden var sjukt rolig bara, det är den ju, och det enda jag egentligen kan göra är att vara glad att folk verkligen vill lyssna på albumet. Men det är klart det känns lite jobbigt, jag vill ju ge albumet till er, inte att det på sätt och vis tas ifrån mig. Det är så det känns nu, att det togs ifrån mig innan det egentligen skulle komma ut, det gör mig lite ledsen. Men det är som det är, jag är glad att folk vill höra vad jag gör. Jag hoppas ni alla tycker om det. Det är allra viktigast, oavsett vad någon säger. Att jag är glad av det jag gör, och att jag kan göra er glada. Att få snacka med någon som ringer så långtifrån är en ära i sig, jag är bara glad att jag får göra det här, och tacksam att du vill prata med mig.
Du spelade här i augusti, i Göteborg under Way Out West, både själv och senare på kvällen med AraabMuzik. Hur hände det?
– Just ja, det var så jävla kul att få spela för er, och sedan få spela med Araab, den snubben är ett monster. Vi hängde bara och sedan var vi på hans spelning. Inte mer med det. Sjukt ballt bara. Jag ser fram emot att komma tillbaka, hänga hos er, spela musik och röka på…
Är det så klokt då? Du har nog hört om hur vårt polisväsen ser på det där …
– Tro mig, my man … jag hittar ett sätt, hahaha. Vi ses nästa gång jag spelar i Tyskland, okej? Nej, vänta … Sverige var det ju, hahaha. Förlåt, man. Vi ses i Sverige!
Samtalstid: 13:57
(Source: gaffa.se)
Oavsett vad hon gör på scen är Mapei en fröjd att se och höra.
Få egenskaper hos band och artister som har en vardagssyssla som för med sig framträdanden och konserter är så tilltalande som den när de involverades förmågor, det som gör att de är med i band och är artister och således får spela live, visas upp på ett ohämmat, oförkortat, oblygt sätt. Det är i de momenten och ögonblicken som en konsert kan gå från en redan hög nivå, där publiken redan har övertygats och redan är fångade, till någonting ännu större och ännu vildare, således någonting ännu finare och ännu mer minnesvärt. Det är inte det enklaste att göra heller oavsett vem det är som försöker, det är ingenting som egentligen kan tvingas fram eller dra igång plötsligt som ett äss i rockärmen; den kvalitén är snarare en produkt som föds ur egenheter fullt ut baserade på och skapade av tro i de kreativa verktyg som bygger ens konst, den kvalitén rotar sig i självkänsla och glädje och är en fröjd att se när den ställer sig på scen och väller ut över en publik.
Uppbackad av trummor med elektroniska slagverk bredvid samt bas bredvid ett par keyboards och samplers är det närmsta, det kanske bästa, sättet att beskriva exakt vad det var Mapei gjorde när hon ställde sig framför ett fullt Linné-tält att försöka beskriva just den känslan. Och anledningen är på det stora hela för att Mapei när hon är på scen helt enkelt beter sig som att hon är Sveriges nästa och mest självklara stjärna på musikhimlen, och att hon är fast besluten om att bli det genom att njuta av varje sekund som hon ägnar på resan dit. Den uppbackning hon har på scen musikaliskt fokuserar på att lyfta fram det som gör hennes kommande debutalbum Hey Hey flest tjänster och låter det växa ut ordentligt, och den uppbackning hon har där i övrigt balanserar hon mästerligt själv; de två killar som dansar på var sin sida av Mapei ger tillställningen lite mer energi, men blir desto mer underhållande att se när hon utan vidare mer eller mindre utan undantag matchar deras rörelser, oavsett om hon rappar eller sjunger samtidigt som hon dansar.
Där musiken andas på hennes album har här Mapei och bandet, där de lyckligt äger varje centimeter av scenen och verkar ha alltjämt fruktansvärt kul, lyckats skapa snygga konstpauser där de bygger publikresponsen till små explosioner vid bryggorna i var och varannan låt. Basisten verkar vara en funkadept som inte drar sig ifrån att fylla på melodierna ordentligt för Mapei att sedan sjunga över, och trummisen vet exakt var trummorna behöver byggas upp och kompletteras av elektroniska slagverk, och de drar sig då inte ifrån att vrida hennes mer poplutade soullåtar mot typiskt New York-blinkande hiphop-beats. Och medan de gör allt detta, när de spelar enorma singlar eller spår som enkelt gungar mellan pop och soul och rock, så står huvudpersonen i mitten som självsäkerheten själv på scen, ungefär oavsett vad hon får för sig att göra. De har tillsammans redan hunnit genomarbeta mellanspelen och de förlängda avsluten från låtarna på albumet till någonting större och svepande live, vare sig det leder till dans och soulclaps eller nästan filmiska crescendon, eller att Mapei svajar fram och tillbaka leendes.
Utöver allt som tvåmannabandet och de två dansarna gör så snyggt är det tveklöst bästa som publiken bemöts av på de 40 minuter som de spelar här i Slottsskogen huvudpersonen själv; Mapei känns på denna fantastiskt underhållande inblick i hennes fortsättning av karriären redan nu som komplett, redan nu som någon med full kontroll på allt hon tar sig an. När hon rappar så känns det som att festivalens allra bästa kommer få anstränga sig för att överträffa henne, när hon sjunger så gör hon det som om hon aldrig någonsin gjort annat och att hon borde visat upp det mycket tidigare, när hon dansar så ler hon som om varje sekund hon varit borta från scenen bara varit en enda lång väntan på att få återvända dit. Det enklaste att säga är också det mest tydliga, det mest självklara, och det som känns så viktigt att poängtera och tack vare den där känslan så svårt att sätta rätt ord på; Mapei inte bara beter sig som Sveriges nästa storstjärna, mycket talar för att Mapei är på god väg att bli just det.
(Source: gaffa.se)
Med bara en gitarr, en flygel, och sin röst, är Chan Marshall enastående på Göta Lejon.
1120 platser, två förstärkare och elgitarrer, och en flygel. Hur många av de 735 stolarna på golvet och 385 stolarna på balkongen som faktiskt var tillgängliga är oklart, men det är slutsålt och väldigt, väldigt fullt på Göta Lejon i Stockholm. De är inte på plats för någonting teatraliskt eller en föreställningar i flera akter, ingenting som är återkommande och möjligt att få återuppleva som teaterföreställningar faktiskt generellt sett brukar vara. Trots detta är det inte en högtidlig känsla som infinner sig i lokalen när kvällens huvudakt vandrar ut på scen och vinkar försiktigt ut till publiken som knappt syns därifrån, utan en familjärt välkomnande sådan; det känns passande att se Cat Power här, med enbart sittplatser i en vacker teater där hon och bara hon står i centrum, hörs, och syns.
Chan Marshall verkar av blicken hon bär att döma känna sig aningen utmanad av sin gitarr, oerhört koncentrerad på vad den gör för ljud när hon rör händerna fram och tillbaka längs med halsen. Hon använder den för att glida från låt till låt utan större avbrott, musiken enkelt och skarpt omformad för att passa in i detta fokuserade och speciella sammanhang hon valt för att presentera det på. Och hon hanterar sin nästan kartongliknande halvakustiska Les Paul, som rakt igenom hennes framträdande är inställd på rent ljud som skramlar bastungt när hon slår till lite och ringer ut klart när hon fingerplockar på strängarna. Hon är rolig i sina små återkommande oroliga rörelser och verkar veta om det, men påpekar när hon går från gitarren till flygeln också att hon brukade kunna låtarna utantill men börjar glömma. Och sedan är hon igång igen, funderas på var bland tangenterna hon behöver börja för att hoppa mellan slutet av en låt och början på en annan.
Hon ber om ursäkt en hel del. För att hon glömmer vissa melodier, för att hon funderar på vilken låttext som hör hemma med vilken melodi, för att hon inte får teknikern bakom sig att förstå på hennes rörelser att hon blir bländad av två vita lampor som lyser henne rakt i ögonen, och således också för att hon avbryter låten och går vidare till en annan. Men hennes oro åsido är dessa små händelser ingenting som faktiskt påverkar allt annat hon gör, som bara blir små inblickar i var och vem Chan Marshall är som person idag innan hon återfinner sig själv och fortsätter spela och sjunga som bara hon kan. Det är nämligen inte särskilt många som kan göra just detta, ställa upp två gitarrer och en flygel och underhålla en sittande publik i en fullsatt teater på samma sätt, presentera sin sång och sin musik och sitt sätt att vara så barskrapat och öppet och omfamnas helt, i närmare två och en halv timme.
Cat Power berättar att hon inte fick spela “Maybe Not” på TV under “Desert Storm 2” som hon kallar det, det vill säga det andra Irakkriget. Hon frågar vad folk betalat för att se henne för att hon behöver göra sin matte, då hon inte gjorde det på förra turnén, och förklarar inte riktigt vad hon menar utan vänder sig tillbaka till sina tangenter. Hon berättar också att hon kan ungefär 36 av sina låtar, att typ 50 är sådana hon inte kan spela eller inte vill kunna spela eller vill minnas, och bestämmer sig för att till slut spela “Sea of Love” med två personer sittande i publiken på sång medan hon själv tar refrängerna. När hon inte sjunger berättar hon om allt möjligt; att hon kommer high-five:a sin unge om denna försvarar sig mot mobbare med svordomar i skolan, att hon en gång sjöng och spelade på gator i Frankrike för att få ett äpple och en cigarett och vill gärna avsluta med en låt därifrån trots att det inte är på hennes eller publikens språk. Hon är en blues-produkt med poptalang och rocklutning som använder sina två instrument exemplariskt, och sjunger lika vackert som hon skojar friskt. Framför allt är hon en protestsångare på sitt säregna och oumbärliga sätt, en egensinnig berättare av och från och om ett annorlunda USA, en artist som i detta sammanhang och detta framträdande är alldeles enastående.
(Source: gaffa.se)
Ljudet från Olympia
Det är inte svårt att dra paralleller till Gossip och gruppens födelsestads välkända punkscen – som en gång i tiden väckte liv i riot grrrl-rörelsen. Hannah Blilie berättar om att hålla fast vid sina rötter men ändå låta som sig själv.
Efter genombrottsplattan Standing in the Way of Control är Gossip alltjämt en favorit. Aktuella med sitt femte album A Joyful Noise laddar bandet upp inför ett par år ute på vägarna igen, och de är både aningen spända men likväl laddade och redo för vad som komma skall.
– Vi har inte turnerat ordentligt på ett tag men vi vet hur vi ska göra för att komma igång ordentligt, säger Hannah Blilie på telefon ifrån USA. Sen rullar det bara på som det brukar göra när man släpper skiva, det är det som är höjdpunkten med detta. Vi värmde upp litegrann på SXSW nu i april, provade lite nytt och tog upp trådarna igen.
Alltid aktuella
Nästan exakt tre år har hunnit passera sedan det förra albumet Music for Men släpptes, en intervall som varit den samma mellan alla album Gossip släppt ifrån sig. Ett facit som är väldigt smart ur marknadsföringsaspekt, då de på tre år med albumsläpp och turnéer därefter inte blir bortglömda i det ständiga flödet av ny musik. En schemaläggning som skulle ses som smart och aningen cyniskt av mer eller mindre alla som någon gång stått i fokus för press och fans, men Hannah Blilie ser på det hela med ett rätt obekymrat skratt.
– Vi har ju egentligen tagit vår tid även denna gång, och ändå har det blivit nästan exakt tre år mellan skivsläppen. Jag gillar hur vi jobbat på detta album tillsammans, där vi alla varit precis lika involverade och byggt låtarna från grunden. Vi har jobbat väldigt nära vår producent Brian Higgins som själv jobbat nära många band som spelar olika sorters musik som i sin tur nog går att återfinna spår av på albumet.
Ursprungets influens
Onekligen en produkt av sin födelsestad är det inte särskilt svårt att dra paralleller till den mycket välkända punkscenen, för att inte nämna riot grrrl-rörelsen, i Olympia som en betydelsefull ingrediens i den musik Gossip skapar. Trots att deras musik beskrivits som allt från blues, punk till indierock, till dance-punk och electropop förnekar sig inte Hannah Blilie när hon förklarar vad det innebär att vara ett band som kommer från den näst största men ständigt aktuella musikstaden i Washington, och stoltheten som därför ständigt finns inpräntad som en vägledare för Gossip.
– Jag är själv inte från Olympia men det vore naivt att tro att stadens musikscen inte påverkat oss och Gossip i största allmänhet. Allt som hände där under 90-talet och början av 00-talet har spelat in i Gossip, från hbtq-stödet som finns där och är mycket mer utvecklad och positiv inom musiken än på många andra liknande platser, till riot grrrl-scenen och Bikini kill och sleater- kinney, Rancid och hole som skrivit låtar om staden, Nirvana som spelat in och i princip bott här. Allt det finns i vår musik, både filosofiskt och musikaliskt, och vi är stolta över att de influenserna hörs i A Joyful Noise. Vi är stolta att vara en del av den scenen, och framför allt av att vår nya skiva verkligen är vår, den låter som oss på bästa möjliga sätt.
(Source: gaffa.se)
The College Dropout – 10 år
Det har hunnit gå tio år sedan Kanye West skapade historia – Özgür Kurtoglu tar oss igenom ett modernt mästerverk.
Det är viktigt att studera, framför allt att studera vidare efter grundskolan och gymnasiet. Det är viktigt att plocka upp fler och fler böcker på vägen mot karriären, även om det är en omöjlighet att faktiskt komma ihåg allt som universiteten och högskolorna säger är vitala att aldrig glömma. Det är viktigt att läsa klart kurserna, och sedan plocka en kandidatexamen. Och att fixa en masterexamen, och sedan ytterligare en masterexamen för att vara på den säkra sidan, och en doktorsgrad medan du ändå är igång. För när folk säger till dig att ge upp, eller påpekar att du inte jobbar eller tjänar pengar, då kan du visa upp dina examensbevis. För visst, andra har kanske halvkassa jobb och andra olagliga jobb för att behålla ett tak över huvudet, men du är smart och studerar och lägger dina pengar på en utbildning, för vet du vad? När du dör, då kommer din kandidatexamen och din master och din andra master och din doktorsgrad hålla din familj varma om nätterna. Eller hur?
Denna diskurs åsido: det är viktigt att plugga vidare. Det öppnar upp ens ögon, ens värld, ens liv för upplevelser som ofta inte går att få någon annanstans. Det går, självfallet går det att uppnå ens drömmar via universitetsstudier och fina inramade diplom, det går att få drömjobbet därifrån. Men ibland, ibland funkar inte den planen. Ibland är den vägen inte öppen, av personliga skäl eller av utomstående strukturella skäl. Ibland finns inte det som ett alternativ, trots att det presenteras som det enda som finns för att samhället du lever i ger dig, som del av en minoritet, inte ger så många fler möjligheter eller alternativ än detta enda som du presenteras med. Det är åtminstone vad du har fått höra livet igenom, från mamma och från pappa, åtminstone tror du att han kan ha sagt något sådant innan han försvann när du var tre. Så, vad gör du när samhällets regler och normer inte klickar överhuvudtaget med hur du vill leva ditt liv? Du lämnar skolan vid 20 års ålder för att det kollegiala livet och studierna inte funkar för dig, du lämnar den skola och det program som din mamma är ordförande för. Och du gör detta för att du inte kan sluta tro på att din musik kommer att skapa förändringar, och när den börjar hitta ut till rappare i hemstaden och sedan till de större städerna och deras betydligt mastigare musikscener, då känns det som att detta faktiskt kan leda till toppen. Den känslan var då, var redan från barnsben, och är än idag den kärna som utgör allt artisten känd som Kanye West handlar om.
Inuti en Louis Vuitton-ryggsäck fylld med diverse diskar innehållande demon och klara produktioner låg pusselbitarna som tillsammans blev inte bara 2004 års bästa album, eller hela decenniets definierande och kanske allra bästa hiphop-släpp, utan en av genrens överhuvudtaget mest gedigna och omfattande makalösa verk någonsin. Pusselverket blev fulländat av en bilolycka som inte var långt ifrån att bli dödlig, som återupplivade en vilja att under inga omständigheter misslyckas eller för den delen göra mamma Donda West besviken igen, och som byggde på att aldrig mer tillåta halvmesyrer eller halvhjärtat arbete. Det hinner passera endast 22 sekunder av The College Dropout innan Kanye West ironiskt besvarar en begäran från en fakultetsmedlem på hans universitet, och således stakar ut sin egen väg både på skolan och i livet; han får frågan om att spela något när det är dags för examen, något som eleverna kan gilla, och han besvarar den med att berätta om att kids som han själv inte ens förväntas nå 25 års ålder för att deras enda inkomst är knarkpengar. Läraren blir självfallet förbannad, säger att Kanye inte kommer att få ta examen på grund av detta, och påpekar att Kanye är “bara en neger” och menar att han är chanslös nu när han blivit utslängd från universitetet. Att ingen, ingen överhuvudtaget, kommer vilja ha med honom att göra utan en utbildning, för att han trots allt är som han är. Och där, när John Legend tar ton och sätter rapparens programförklaring i sång, påbörjas det liv som artist som tagit Kanye West till inte bara hiphop-genrens högsta topp, men även musikvärldens.
Stämpeln som “enbart producent” ville Kanye West skölja bort. Inte för att han nödvändigtvis tyckte illa om att vara producent, snarare tvärtom, men för att han framför allt annat ville vara rappare. Och han ville vara det på sitt egna sätt. Alla de anledningar skivbolagen gav honom när de valde att inte erbjuda honom ett kontrakt är alla de egenskaper som gjorde The College Dropout till ett utomordentligt album; han var den avhoppande universitetseleven med långt gångna konstnärliga aspirationer, med en mamma som jobbade på Chicago State University och en frånvarande pappa som både var en av de första svarta fotograferna arbetande på The Atlanta Journal-Constitution och en före detta Black Panther-medlem, och alltså extremt långt ifrån 2000-talets gangsterfokuserade hiphop-image. De amerikanska majorbolagen såg inget kommersiellt värde i en kille som förvisso producerat en handfull låtar på den massiva succén The Blueprint, och en hel del andra stora hitsinglar, men som själv var tystlåten, inte hade ens en tillstymmelse av att verka farlig på samma sätt som andra rappare ofta skröt om att vara, och så gick han runt i polotröjor och med en liten ryggsäck på sig mest hela tiden.
Men Kanye West var ändå en produkt av sin tillvaro, och fruktansvärt medveten om exakt hur den tillvaron såg ut; han var medveten om att unga svarta anställda på enorma klädkedjors butiker jobbade i lagret med att vika kläder, åtminstone tills svarta kunder kom in för att handla, för minimilön. Han var medveten om hur unga svarta la sina pengar på designermärken, att han själv också gjorde det, för att passa in trots att varken de eller han själv knappt hade råd med hyran, för att täcka upp att han innerst inne blir djupt olycklig av detta spenderande och att det inte hjälper något. Han var medveten om att matkupongerna är många svarta familjers enda hopp, men att det inte räddar någon i det större sammanhanget för att han var medveten om att han la sina timmar och pengar och sin energi på ett universitet som allt som allt inte gav honom hopp eller en väg att nå hans drömmar. The College Dropout är en berättelse om allt detta.
Det är Kanye West när han har käken ihopsydd men inte kan hindra sig själv från att rappa, när han tappar hoppet om framtiden för honom och hans likasinnade, när han ilsket hugger mot den strukturella rasism som råder än idag inom lärosäten och inom servicesfären och inom modeindustrin, och i samhället i stort. Det är Kanye West när han är vansinnig på världen och berättar om det, när han är hejdlöst rolig och smittsamt glad av att få göra det han älskar, när han berättar om sin resa från Chicago till New Jersey till producent för Jay-Z till skapare av en av hiphopens bästa debutalbum genom tiderna. Det är en lika rolig som allvarlig och betydelsefull resa som tagit hjälp av soul och R&B för att skapa något nytt, något som förnyade hiphop på ett sätt som ett decennium senare fortfarande känns häpnadsväckande, som känns från och ända in i hjärtat, ett album som visade sig vara bara början på en karriär som fortfarande förbryllar och imponerar. Det är ett triumferande mästerverk, det allra första, signerat Kanye West.
(Source: gaffa.se)
2 notes
Hajpad R&B med självförtroende
Sångaren Jillian Banks, känd kort och gott under artistnamnet Banks, har under de senaste åren uppmärksammats och hyllats av musikmedia lite överallt både i hemlandet och i Europa. GAFFA ringde till Los Angeles för att stämma av läget under våren.
En kall och kylig fredagskväll i Stockholm, och samtidigt en ny mild varm och solig så kallad vintermorgon i Los Angeles. Klockan nio på morgonen är Jillian Banks vaken vid sin dator och redo att via Skype beta av en intervjuskörd hon petat in i sitt morgonschema. Nästan provocerande piggt och glatt svarar hon, påpekar med en nästan ljudlig axelryckning att hon ändå är en morgonperson och lika gärna kan prata om musik med journalister när tar en paus från att jobba på det kommande debutalbumet.
Hemlighetsfull om kommande albumet
– Alltså, jag vill ju berätta om vad jag har för planer, vad jag gör. Jag vill men jag kan inte, eller kanske rättare sagt får inte. Inte än. Men det känns bra. Det känns som att det går som jag hoppats och önskat, som jag vill. Jag har musiken och sången som mitt främsta sätt att uttrycka mig, jag mår inte bra när jag inte får ut vad jag känner och jag får ut vad jag känner via musiken, så det känns befriande varje gång. Det känns bra, det vi jobbar med, jag och mina medmusikanter som jag inte kan berätta om, haha.
Från en privat SoundCloud-länk skapad av hennes manager till Zane Lowe och BBC Radio 1, till en turné med The Weeknd och produktioner av en handfull eller två mycket begåvade producenter, till en egen headline-turné i miniformat kring Storbritannien i mars, med just BBC Radio 1-favoriten och LuckyMe-DJ:n Eclair Fifi som öppningsakt. På knappt ett år har Banks gått från en, enligt henne själv, smått timid artist som trots tio hela år av musicerande som emotionellt utlopp inte ville spela upp sin musik för någon, till att bli en artist vars varenda släppta låt spritter av exceptionellt komponerade, ofta briljanta, pop-melodier och dessutom osar av styrka.
Otroligt 2013 – ännu bättre 2014?
Det har tagit tid för Banks att bli så bekväm som hon känner sig idag vid att överhuvudtaget använda sig av musiken som sitt uttryckssätt, men när hon nu gör det är det bestämt och med en tydlig beslutsamhet. Var denna inställning och vilja kommer ifrån kan hon själv inte sätta fingret på, inte exakt åtminstone, men försöket att sätta ord på det är lika talande för hennes karaktär som hennes musik är:
– Framför allt är det ändå livet som inspirerar och influerar min musik, inte något överdrivet specifikt, det kan vara precis allt eller inget eller vad som helst, mer människor än Los Angeles, mer en känsla än en händelse. Men samtidigt är det människorna som utgör platsen, som gör den speciell. Det är händelserna som föranleder känslorna och gör de speciella. Så det kanske är något däremellan. Men sen finns det musikaliska trådar också. Fiona Apple, jag kan nog inte förklara hur hon vände hela min världsbild rent musikaliskt och vad hon har betytt för mig och hur jag tänker kring musik. Jag är stolt över albumet och över hur jag tagit mig hit, över mina fans och vad jag skapat hittills. 2013 var ett otroligt år för mig. Det känns som att 2014 kommer göra mig minst lika lycklig.
◊
VEM?
Sångaren Jillian Banks, känd som Banks, aktuell med debutalbumet Goddess.
VAD?
Med en fäbless för släpiga, beat-baserade produktioner smälter Banks snyggt och enkelt in bland hela den nya nyskapande scenen inom modern R&B och pop, där element från hiphop och elektronisk musik förädlas och ges ny form.
VAR?Los Angeles, där Banks började spela piano och därefter skriva egen musik vid 15 års ålder, men som inte känner sig nödvändigt rotad i stadens musikscen och egna ljudbilder.– Jag skulle inte påstå själv att jag låter som Los Angeles, eller att jag låter särskilt mycket som stadens musik, men jag förstår tanken om att min bild av det inifrån inte behöver överensstämma med din bild av det utifrån. På ett sätt eller annat influerar nog staden mig också, det är klart den gör det, för att jag bor här. Men främst är det människorna.
2 notes
